Oljetorn och taxiticks

När vi lämnade Erik och hans irländske följeslagare Paul förra gången var de på väg till Kuala Lumpur. De är de fortfarande. Eller jag, nu har de väl kommit fram då.

Jag vandrade mest omkring i den här stora staden. En dag var jag på väg till Little India för att få i mig något att äta när jag fick syn på en stor moské. Trevligt, tänkte jag. Jag har inget över för själva religionen, men byggnaderna brukar vara vackra. Först och främst fick jag inte gå in utan en rosa jedi-dräkt på mig, men OK. Och sen, när jag oskyldigt går runt och tittar blev jag anfallen av en nederländsk muslim/guide/försäljare. Jag trodde oskyldigt nog att han bara var någon slags guide, men jag fann mig snabbt indragen i en religiös debatt. Ajdå. Har inget emot det i sig, men det var varmt och jedi-outfitten och jag var hungrig. Jag ville ha naan-bröd och lassi, inte Koranen och frälsning.

Hans förståelse om evolution är begränsad till "Vi kommer från apor, evolutionsteori handlar bara om slump, och det är bara en teori, det hörs på namnet, och den har dessutom blivit bevisad felaktig av vetenskapsmän". Och han var inte sugen på att höra mina förklaringar om hur det egentligen står till. Jag försökte i alla fall vara artig och lyssna på hans teorier om skapelsen och Muhammed och kvinnor som måste bära slöja för att skyddas och hela köret. Men OK, då säger vi så, visst jag tar några flyers och tittar på jätteinspirerande koranencitat, tack så mycket, hejdå.

Jaja, det var ett sidospår. Jag blir bara så bitter när folk uppehåller mig från mina födoämnen. Men jag fick min indiska mat. Seger.

Vandringen fortsatte till KLCC, komplexet där Petronas Towers återfinns. Tornen är höga, 451,9 meter, och världens största tvillingtorn. Tyvärr kan man inte åka ända upp, bara till bron som förbinder dem och det är ganska dyrt. Dessutom finns det inte så mycket att se därifrån, det är ju tornen själva som är häftigast. Så efter att ha vandrat runt där ett tag mötte jag Paul, och vi åkte upp till en sky bar på ett hotell mitt emot tornen.Därifrån fick man en riktigt fin utsikt när solen gick ner, medans man sörplade på en inte speciellt manlig rosa daquiri med paraply. Det var happy hour-pris på den okej?

Den där indiska maten var nog tyvärr inte den bästa. Imodium, säger jag bara, ta med det när ni åker på resa. Den blev min räddning, bra mycket mer effektiv än utdrag ur heliga böcker. No shame.

När jag och Paul dagen efter vandrade till Imbi-marknaden för frukost slog det mig plötslig att taxichaufförer där är ett märkligt släkte. Man kunde inte gå förbi en rad taxibilar utan att varenda en frågade "Taxi?". Det spelade ingen roll att man uppenbart var på väg in i ett shoppingcenter eller liknande, eller att man just svarat nekande till fyra taxichaufförer precis framför. Vem vet, det kanske är någon form av tourettes. Vi gav upp till slut att säga nej, så det slutade bara med att vi sa blandade saker på svenska respektive iriska till dem. Åh, så tillfredsställande.

Frukosten där var löjligt god i alla fall. Popiah var favoriten - någon slags vårrullar med ägg, grönsaker och okända stekta saker. Marknadsståndet som gjorde dem var till och med med i Lonely Planet, så det säger väl en del.

Till slut var det dags att säga hejdå till Paul, som skulle upp till Burma/Myanmar. Själv hoppade jag på ett flyg till kära gamla Kota Kinabalu. Intressant flygning - först och främst var det Air Asia, så man knappt fick plats (ingen person framför mig som fällde sätet, tack och lov). Sedan hamnade jag bredvid en väldigt pratglad kvinna som ville diskutera allt. Att hon sedan avbröt mig fler gånger än jag faktiskt fick prata ledde inte direkt till ett bra ömsesidigt utbyte. Hon skröt om att hon var någon slags people manager i KL, och därför var bra på att prata med folk. Jo, tjena. Vad sägs om att ta vinken att jag kanske inte är på prathumör efter att jag hela tiden blir avbruten? Och att jag kanske då inte vill pratanär jag sitter försjunken i en bok och svarar frånvarande när du efter sjunde gången pekar på en bild i din tidning och säger exakt det som står ovanför bilden. "Shanghai", förklarar hon och pekar på en bild på Shanghais skyline i en resetidning, där det mycket riktigt står Shanghai precis ovanför i stora bokstäver. Argh.

Till slut landade vi i alla fall, även om det var osäkert ett tag om vi skulle kunna göra det - lamporna på landningsbanan hade slagits ut av en storm, vilket inte är idealt om man vill bruka den. De lyckades dock koppla in en generator, så allt var frid och fröjd.

I KK gjorde jag inte jättemycket, mest åt ganska god mat tillsammans med några britter varav en tydligen var någon slags kändis i deras hemland. Sen var det bara att slappa och vila på stranden och samla krafter till nästa resa.

Nästa avsnitt: sista avsnittet! Jajamen, håll ut!


Dagens irritationsmoment: nej, jag är inte din vän, och att vara någons vän innebär inte heller att jag automatiskt vill köpa en klocka eller en plånbok i äkta falskt läder. Vänligen flytta på dig.

Civiliserade tider

Som rubriken lyder, vad är sofistikerat? Té. Vad fanns det på öarna? En distinkt avsaknad av denna brygd, dock ett överflöd av diverse kopior av kända spritmärken (exempelvis Johnny Morgan med flera).

Så vad gör man då? Jo, man bokar en bussbiljett till Cameron Highlands, ett av Malaysias största tédistrikt. Paul skulle åt samma håll, så vi gjorde sällskap. Efter att ha tagit båten in till fastlandet och tacklat oss igenom horder av fientliga taxichaufförer kom vi fram till minibussen, Japp, minibuss. Hurra.

Trevligt nog var vi de enda två på den fem timmar långa resan. Så det var bara att luta tillbaka sätet, de gick att konvertera till en slags sängar, och njuta av turen. Lite VIP-känsla, och härligt nog verkade den här killen faktiskt köra som om han hade gått på körskola och inte vunnit sitt körkort i en lottodragning.

Så upp i bergen bar det. I början var det fortfarande platt, med små berg som stack rakt upp som korkar ur en flaska. Såg väldigt märkligt ut. Som Scaramanga-ön, för er som sett Mannen med den Gyllene Pistolen.

Sedan blev det berg på riktigt. Upp på smala vägar, genom dalar och raviner tills vi till slut kom fram till höglandet. Det var riktigt svalt och skönt där faktiskt, bara runt 25 grader, på grund av höjden. Det var utan tvekan välkommet efter Hotell Ofrivillig Bastu på Perhentian.

De stora attraktionerna i höglandet är de olika plantagen. På grund av klimatet lämpar det sig väldigt bra för att odla saker som man normalt sett förknippar med nordligare breddgrader, till exempel jordgubbar och rosor. Darför hoppade vi på en tur som tog oss till några stallen. Först ut var en blomodling, som troligtvis var det mest bisarra jag sett på resan. Okej, blommor är väl inte så konstiga, men de hade fått för sig att köpa in massa disneyfigurer och andra varelser och målla dem i grälla färger och ha runt omkring i odlingen. Det var bara så... fel.

Vi kollade även på en jordgubbsfarm och en biodling (odla bin? Intressant koncept), och jag kunde stilla min aldrig sinande aptit på jordgubbar och honung. Lycka, även om det normalt sett inte är sådana grejer man förknippar med Malaysia.

Sedan kom vi till huvudnumret - Russelplantagen. Skotten Russel skapade den här odlingen för över 80 år sedan, och samma tebuskar skördas än idag av hans ättlingar. Eller ja, hans ättlingars anställda som går omkring med maskiner, men du fattar. Intressant är att buskarna måste beskäras då och då, annars blir de flera meter höga träd )och då tämligen svårskördade).

Där kunde man sitta i plantagets café och testa olika tésorter och känna sig allmänt brittisk, samtidigt som man tittade ut över odlingarna. 

Jag fick plötsligt ett begär att kalla på min betjänt och ta en tur i Bentleyn för att inspektera ägorna.

Eftersom vi bara stannade en natt här åkte vi sedan direkt till busstationen, där vi fick vänta en halvtimme på att någon i en dyr bil skulle hoppa på. Pengar tar dig en lång bit i det här landet, tyvärr. Sedan åkte vi nerför bergen igen, ibland lite för nära stupen för min smak, men okej. 

Överlevde jag resan, eller ramlade bussen ner från stupet och avslutade mitt liv? Läs mer om detta och min destination. i nästa avsnitt*.

Dagens lite mer seriösa tips om berättelser-som-handlar-om-intet-ont-anande-turister:
1. Jag hör vad du säger av Peter Erik du Rietz. Ett litet shout-out till min kära morbror, som faktiskt har förmågan att skriva roliga historier.
2. The Colour of Magic av Terry Pratchett. Fråga inte, bara läs. Tacka mig senare. Jag kände igen mig själv märkligt många gånger som den naiva turisten som tror att alla vill väl.
3. Den här bloggen.


*Kuala Lumpur. Är du nöjd nu, din otåliga jä... Och där kör vi en cliffhanger. Vad slutar ordet på? Följ med oss nästa gång för att få veta svaret.