Som rubriken lyder, vad är sofistikerat? Té. Vad fanns det på öarna? En distinkt avsaknad av denna brygd, dock ett överflöd av diverse kopior av kända spritmärken (exempelvis Johnny Morgan med flera).
Så vad gör man då? Jo, man bokar en bussbiljett till Cameron Highlands, ett av Malaysias största tédistrikt. Paul skulle åt samma håll, så vi gjorde sällskap. Efter att ha tagit båten in till fastlandet och tacklat oss igenom horder av fientliga taxichaufförer kom vi fram till minibussen, Japp, minibuss. Hurra.
Trevligt nog var vi de enda två på den fem timmar långa resan. Så det var bara att luta tillbaka sätet, de gick att konvertera till en slags sängar, och njuta av turen. Lite VIP-känsla, och härligt nog verkade den här killen faktiskt köra som om han hade gått på körskola och inte vunnit sitt körkort i en lottodragning.
Så upp i bergen bar det. I början var det fortfarande platt, med små berg som stack rakt upp som korkar ur en flaska. Såg väldigt märkligt ut. Som Scaramanga-ön, för er som sett Mannen med den Gyllene Pistolen.
Sedan blev det berg på riktigt. Upp på smala vägar, genom dalar och raviner tills vi till slut kom fram till höglandet. Det var riktigt svalt och skönt där faktiskt, bara runt 25 grader, på grund av höjden. Det var utan tvekan välkommet efter Hotell Ofrivillig Bastu på Perhentian.
De stora attraktionerna i höglandet är de olika plantagen. På grund av klimatet lämpar det sig väldigt bra för att odla saker som man normalt sett förknippar med nordligare breddgrader, till exempel jordgubbar och rosor. Darför hoppade vi på en tur som tog oss till några stallen. Först ut var en blomodling, som troligtvis var det mest bisarra jag sett på resan. Okej, blommor är väl inte så konstiga, men de hade fått för sig att köpa in massa disneyfigurer och andra varelser och målla dem i grälla färger och ha runt omkring i odlingen. Det var bara så... fel.
Dagens lite mer seriösa tips om berättelser-som-handlar-om-intet-ont-anande-turister:
1. Jag hör vad du säger av Peter Erik du Rietz. Ett litet shout-out till min kära morbror, som faktiskt har förmågan att skriva roliga historier.
2. The Colour of Magic av Terry Pratchett. Fråga inte, bara läs. Tacka mig senare. Jag kände igen mig själv märkligt många gånger som den naiva turisten som tror att alla vill väl.
3. Den här bloggen.
*Kuala Lumpur. Är du nöjd nu, din otåliga jä... Och där kör vi en cliffhanger. Vad slutar ordet på? Följ med oss nästa gång för att få veta svaret.
Så vad gör man då? Jo, man bokar en bussbiljett till Cameron Highlands, ett av Malaysias största tédistrikt. Paul skulle åt samma håll, så vi gjorde sällskap. Efter att ha tagit båten in till fastlandet och tacklat oss igenom horder av fientliga taxichaufförer kom vi fram till minibussen, Japp, minibuss. Hurra.
Trevligt nog var vi de enda två på den fem timmar långa resan. Så det var bara att luta tillbaka sätet, de gick att konvertera till en slags sängar, och njuta av turen. Lite VIP-känsla, och härligt nog verkade den här killen faktiskt köra som om han hade gått på körskola och inte vunnit sitt körkort i en lottodragning.
Så upp i bergen bar det. I början var det fortfarande platt, med små berg som stack rakt upp som korkar ur en flaska. Såg väldigt märkligt ut. Som Scaramanga-ön, för er som sett Mannen med den Gyllene Pistolen.
Sedan blev det berg på riktigt. Upp på smala vägar, genom dalar och raviner tills vi till slut kom fram till höglandet. Det var riktigt svalt och skönt där faktiskt, bara runt 25 grader, på grund av höjden. Det var utan tvekan välkommet efter Hotell Ofrivillig Bastu på Perhentian.
De stora attraktionerna i höglandet är de olika plantagen. På grund av klimatet lämpar det sig väldigt bra för att odla saker som man normalt sett förknippar med nordligare breddgrader, till exempel jordgubbar och rosor. Darför hoppade vi på en tur som tog oss till några stallen. Först ut var en blomodling, som troligtvis var det mest bisarra jag sett på resan. Okej, blommor är väl inte så konstiga, men de hade fått för sig att köpa in massa disneyfigurer och andra varelser och målla dem i grälla färger och ha runt omkring i odlingen. Det var bara så... fel.
Vi kollade även på en jordgubbsfarm och en biodling (odla bin? Intressant koncept), och jag kunde stilla min aldrig sinande aptit på jordgubbar och honung. Lycka, även om det normalt sett inte är sådana grejer man förknippar med Malaysia.
Sedan kom vi till huvudnumret - Russelplantagen. Skotten Russel skapade den här odlingen för över 80 år sedan, och samma tebuskar skördas än idag av hans ättlingar. Eller ja, hans ättlingars anställda som går omkring med maskiner, men du fattar. Intressant är att buskarna måste beskäras då och då, annars blir de flera meter höga träd )och då tämligen svårskördade).
Där kunde man sitta i plantagets café och testa olika tésorter och känna sig allmänt brittisk, samtidigt som man tittade ut över odlingarna.
Jag fick plötsligt ett begär att kalla på min betjänt och ta en tur i Bentleyn för att inspektera ägorna.
Eftersom vi bara stannade en natt här åkte vi sedan direkt till busstationen, där vi fick vänta en halvtimme på att någon i en dyr bil skulle hoppa på. Pengar tar dig en lång bit i det här landet, tyvärr. Sedan åkte vi nerför bergen igen, ibland lite för nära stupen för min smak, men okej.
Överlevde jag resan, eller ramlade bussen ner från stupet och avslutade mitt liv? Läs mer om detta och min destination. i nästa avsnitt*.
Dagens lite mer seriösa tips om berättelser-som-handlar-om-intet-ont-anande-turister:
1. Jag hör vad du säger av Peter Erik du Rietz. Ett litet shout-out till min kära morbror, som faktiskt har förmågan att skriva roliga historier.
2. The Colour of Magic av Terry Pratchett. Fråga inte, bara läs. Tacka mig senare. Jag kände igen mig själv märkligt många gånger som den naiva turisten som tror att alla vill väl.
3. Den här bloggen.
*Kuala Lumpur. Är du nöjd nu, din otåliga jä... Och där kör vi en cliffhanger. Vad slutar ordet på? Följ med oss nästa gång för att få veta svaret.
No comments:
Post a Comment