Sol och bad och UV-stralning

Da var det dags att ga upp tidigt igen. Klockan fem pa morgonen gick minibussen osterut, till Kota Belud pa ostkusten. Teoretiskt sett skulle man val kunna sova, men nar chaufforen kor i 120 pa tveksamt underlag ar det lattare sagt an gjort. Val framme var det i alla fall en mer behaglig snabbat ut till Perhentian Islands.

Tyvarr sa missade jag att det var en langhelg for malaysierna, vilket ledde till att i princip alla stallen forutom 1000-kronor/natt-chalets var fulla. Jag och tva irlandare som jag motte pa bussen (Paul och Shiobhan, gissa hur det ska uttalas*) lyckades till slut fa tag pa ett rum i det sjaskigaste vandrarhem jag besokt. Handfaten till toaletterna, om de nu fungerade over huvud taget, anvandes aven till disk och tvatt av personalen. Varmvatten? Ha. AC? Dubbelha. En flakt som holl nere temperaturen till runt 30 grader pa natten var det som fanns. Ibland lag det fisk framme lite har och var med flugor surrande omkring, troligtvis kvallens middag. Men en rik bakterieflora ska ju vara bra for magen har jag hort, sa visst.

Som tur var spenderade vi inte mycket tid pa rummet, utan vitsen med Perhentian ar stranderna. De far jag erkanna var riktigt fina, langgrunda sandstrander utan skrap eller sa. Perfekt for att fa lite solbranna, tankte jag. Att ligga i tropisk sol mitt pa dagen utan solskydd var tydligen inte den basta iden jag haft pa resan, vilket innebar att de foljande dagarna spenderades med t-shirt pa. Varre var det for den extremt bleka Paul, som lyckades med konststycket att branna sig ordentligt trots att han aldrig lamnade skuggan.

De tre dagarna pa oarna spenderades trots detta lilla missode mest pa stranden. Vi traffade nagra andra och akte pa snorkelturer och vandrade till andra sidan on. Tyvarr var stranderna dar skrapiga, vilket fortog en del av effekten av paradiso. Pa kvallen var det i alla fall fest, med sana intressanta och typiskt semestriga saker som coverband som inte kan spela, 10-aringar som ar dansmastare, fulla engelsman som brolar och ramlar ihop i hogar och nattklubbar som bestar av en discolampa och ett tragolv pa stranden. Paul var lite overmodig med rom och colan, och nar han skulle ut ur sin vaningssang under natten vor toalettbesok hoppade han glatt ut at fel hall. Tyvarr var det en vagg dar, med ett oppet fonster. Som tur var landade han pa en utstickande del av taket, annars kunde det blivit en livligare kvall an onskat.

Efter detta ville man ju logiskt nog ta sovmorgon. Det vore ju fint, om det inte vore for att elektriciteten i vandrarhemmet bara var pa pa natten. Nar flakten stangs av och solen ligger pa, da kan man lika garna kasta av sig kladerna, halla lite vatten pa nagra stenar och anvanda det som bastu. Sov istallet pa stranden, vilket var forvanandsvart avkopplande.

Tyvarr finns det itne mycket mer att skriva om dessa dagar, mest for att inte sa mycket hande. Men ibland kan det vara skont att ta semester pa semestern ocksa.



* Sjevåån. De kan ju inte stava for fem ore, de dar irlandarna.

Penang

Forra avsnittet avslutades med en cliffhanger, men for ni alla nu ska kunna sova igen tog mig planet till Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Jag gjorde inget sarskilt dar, mest vantade pa att det skulle bli natt. Jag vandrade dock omkring i Little India och motte da en man, som troligtvis skulle kunna vara varldens samsta forsaljare:

"Hej, letar du efter en bra indisk resturang, jag vet en, kom jag visar dig, jag jobbade dar, nu saljer jag sma buddastatyer, man har en san och sa sager man 'ommmm', var kommer du ifran, jag har salt sana har till manga vita man och alla gillar dem, jag ger dig en till bra pris, jag ska resa hem snart sa du far bra pris, du vet feng shui, den har ger lycka och den har frid, har, hall den, du far den till mycket bra pris, alla vita gillar dem."

Till hans stora besvikelse blev det inget buddakop den dagen. Nagon indisk resturang blev jag heller inte visad, utan nar han var klar med sitt saljsnack och jag sa att jag inte tankte kopa nagat muttrade han bara "What can I do" och gick raskt at motsatt hall.

Nattag med sovvagn var det alltsa som gallde sen, och det tog mig forvanantsvart bekvamt fram Kuala Lumpur till Butterworth i norra Malaysia. Darefter tog jag mig skickligt genom hopen av vantade taxichaufforer och hoppade pa farjan over till den gamla brittiska kolonin Georgetown pa on Penang. Lonely Planet och manga andra bocker skriver om staden som ett stalle man maste se, en otrolig smaltdegel och vacker kolonialarkitektur. Det var val... sadar. Byggnaderna var nedgangna och smutsiga, och som vanligt var det galna trafikanter och forsaljare overallt. Jag far dock erkanna att arkitekturen var ganska intressant, med en mix av europeeiskt och kinesiskt. Och inte minst var gatumaten valdigt god och prisvard. Roti canai, sager jag bara. At det.

Jag hade anda bokat tre natter har, sa jag fick ju gora det basta av situiationen. Saledes tankte jag ga ut pa en promenad och se vad som fanns. Pa vagen motte jag tre britter/australiensare ifard med att hyra mopeder, och de sa att jag garna fick hanga pa. Varfor inte? Tja, korkortet var hemma i Sverige, vilket var en klar nackdel enligt den skumma och extremt aggresiva och stressande uthyraren. "Men det ar lugnt", forklarade han, "kor bara langsamt sa polisen inte stoppar dig". Ja men da sa.

Malaysia ar inte det lattaste landet att kora i, och dessutom ar det vanstertrafik. Efter ett bra tag lyckades vi i alla fall hitta ut ur staden och ut pa landsvagen. Riktigt rolig vag var det, och eftersom mopederna snarare var latta motorcyklar (de kunde utan problem komma upp i 100 km/h, enligt en av britterna som vagade testa) hade man inte langtrakigt. Upp och nerfor berg pa slingrande vagar bar det, tills vi tll slut kom fram till ett brittiskt andra varldskrigs-fort. Dit gick vi in, eftersom det nu var ett museum, men det var ganska bisarrt. Inte sa mycket sakerhet dar inte (klattra nio meter pa stege utan skydd, varfor inte), men det mest opassande enligt mig var att de gjort om ett riktigt slagfalt mellan japaner och britter till en paintballbana. Oh well, sa lange man kan tjana pengar pa det, antar jag.

Sista dagen i Penang var det i alla fall promenaddags. Och jag maste saga att staden vaxte i mina ogon. Till exempel besokte jag en gammal kinesisk herrgard, med guld och glitter overallt. Riktigt vackert, om an en smula fladigt.

Sedan tog jag en buss till ett par buddistiska tempel. Med mitt osvikliga lokalsinne hoppade jag av for tidigt, och fick sta och vanta en halvtimme pa nasta buss. Bitter blev jag nar jag inte fick nagon vaxel, sa biljetten kostade 10 kr istallet for 3. Bittrare blev jag nar templet visade sig ligga vid nasta hallplats ett par hundra meter bort.

Jag gick inte in med ett fridfullt sinne sa att saga.

Templen (de var tydligen tva stycken) var i alla fall imponerande, och sa blev jag valsignad av en munk ocksa. Atminstodne tror jag att han valsignade mig, men han mumlade nagot pa nagot okand sprak och skvatte vatten pa mig. Han kunde lika garna sagt "Ha, nu blir du blot, faniga turist", men vattnet var i alla fall behovligt kylande.

 Efter lite currykyckling och croissant kunde jag konstatera att Georgetown trots allt inte var sa dumt. Men tre dagar fick racka. Det finns fler platser att besoka, men inte sa mycket tid.
 

Dykaventyr, del tva

Da var skolbiten avklarad alltsa. Dags att ha kul!

Som forberedelse infor Sipadan bokade jag en dag med tre dyk. De forsta tog oss ut till on Kapalai. Sikten var bra, men strommen stark och inte sa manga fiskar. Jag blev smatt skrackslagen nar horder av sma maneter kom svavande mot oss, men som tur var var de inte av den farliga sorten. Annars ar maneter helt klart havets mest ondsinta varelser.

Nasta tva dyk utfordes utanfor Mabul. Har fanns det massa olika saker. Nar vi dok vid ett konstgjort rev stotte vi pa flera enorma groupers, flera meter langa. Dessutom en hel del drakfiskar, smatt jattegiftiga men valdigt vackra att titta pa fran avstand. Narmare botten kunde man se roliga sma havssniglar krypa omkring.

Nasta dag var det huvudnumret som gallde: Sipadan. Denna o ar rankad som en av varldens basta dykplatser, och eftersom det ar en marinpark far bara 120 personer dyka dar per dag. Saledes fick jag boka det har tva manader innan resan, och da fick jag dessutom kompromissa nar det gallde datumet.

Efter att kort battur till on fick vi en kort genomgang om de olika dykplatserna. Det borjade bra redan har, for fran piren kunde man se skoldpaddor som kom upp for att andas och stora stim av blandade korallfiskar. Vi delades upp i tva grupper - jag och en annan som bara hade Open Water och en divemaster i en grupp, och fem Advanced Open Water i den andra.

Under forsta dyket sag vi inte jattemycket ovanligt, men val en attaarmad blackfisk och en karettskoldpadda. Andra dyket var lite roligare, da vi simmade vid ett stup under vattnet. Fran ett ganska grunt rev var det en vertikal vagg nastan 400 meter ner. Manga olika fiskar drivdes har, fran havsanglar och fjarilsfiskar till grona havsskoldpaddor och korallhajar. Se dar, hajar, trevligt va? Som tur var var de inte sa stora, "bara" ett par meter langa.

Under det tredje dyket borjade saker och ting bli intressanta. Vi simmade in i en grotta under vattnet, dar man kunde se skoldpaddsskelett fran stackars varelser som inte lyckats ta sig ut igen. Utanfor grottan sag vi fler hajar, nu aven gra revhajar. Vi stotte aven pa nagra barracudor och ett stort stim jackfish. Och fler hajar som cirklade runt stimmet i vantan pa en oppning.

Det fjarde och sista dyket var utan tvekan det haftigaste. Vi blev avslappta mitt i ett annu storre stim av jackfish. Ganska enormt att se alla fiskar com cirklar omkring, under, ovan och bredvid dig.

En stor forde oss bort from stimmet, mot ett annat stim bestande av barracudor. Stora fiskar det. Vi rorde oss inte, utan lat strommen fora oss mot dem, och vi lyckades till slut hitta en sten vi kunde halla fast i. Normalt sett simmar barracudor ivag om manniskor narmar sig, men eftersom vi var sa vanliga mot dem sa, sa hade de vanligheten att stanna kvar.

Pa vagen tillbaka till baten sag vi annu fler hajar och skoldpaddor. En del kom riktigt nara, lite for nara nar det galler hajarna kanske.

Tyvarr var det slut efter detta, sa efter en battur till Mabul for att hamta vaskor och saga hejda till mina nya broder och systrar i Dykarordern akte jag tillbaka till Semporna. Tyvarr hade inte staden blivit roligare under den tid jag varit borta, men jag var tvungen att stanna dar en natt innan jag kunde flyga nanstans (om inte kan man forutom att bli flygsjuk pa planet aven bli dykarsjuk, och jag vill helst slippa bada). Sa dagen efter akte jag delad taxi (ha, ingen indisk pop!) till flygplatsen i Tawau en timme bort och vantade pa att fa flyga ivag till en for er okand ort...

[Tona spannande outromusik]

Dagens dyktips: andas hela tiden, annars kan du bli dykarsjuk. Ga inte upp for snabbt, annars kan du bli dykarsjuk. Flyg inte inom 12 eller 18 timmar beroende pa antal dyk, annars kan du bli dykarsjuk. Kor inte upp i bergen med bil for snabbt, las tabellerna noga, anvand specialtabeller om du dyker ovan 300 meters hojd, dyk inte for ofta inom kort tid, annars, ja, ni kan gissa vad som hander. Dykning ar en sa skoj aktivitet.

Dykskola

Efter tre dagar var det dags att lamna regnskogen. Tillbaka till Lahad Datu (inga kungskobror denna gang, tyvarr), och vanta pa en buss till Semporna. Efter en och en halv timmes vantan kom antligen bussen, och den tog mig tan storre problem till Semporna.

Jag kom pa att jag aldrig visat nan karta over Sabah, sa en sadan kommer har. Semporna ar nere till hoger.

Det var morkt nar jag kom fram, men med hjalp av en shady privattaxi (det gick ju sa bra forra gangen) kom jag fram till mitt vandrarhem. Min plan var att stanna dar ett par dagar, men eftersom Semporna troligtvis ar den trakigaste staden jag besokt sen Myggtrask flydde jag darifran illa kvickt. Jag tog baten ut till on Mabul, dar jag hade bokat Open Water-certifiering med Scuba Junkie. Trevligt stalle, med personal och gaster fran manga olika lander. Motte aven resans forsta svenskar dar.

Jag traffade aven pa familjen Hanson, fran Tip of Borneo. Jag fick folja med pa deras dykstalles bat, sa medan Kira och Val dykte snorklade jag och Eric runt. Pa ett stalla var det valdigt grunt, och vips sa blir det ett stup ett hundratal meter djupt. Det var en skrammande kansla att helt plotligt simma ut over en avgrund, bara blasvart vatten under en. Vi fick daremot syn pa en stor havsskoldpadda som simmade runt dar!

Jag tog aven lite utlfykter runt on, vilket gick ganska snabbt eftersom man kunde korsa den pa fem minuter. Det var riktiga kakstader som vaxt upp dar. On har 2000 invanare, varav 800 barn. Manga av dessa lever storre delen av sina liv till havs, vilket innebar att de inte har medborgarskap i nagot land. Saledes far de inte heller bostadsbidrag, sjukvard, utbildning och sa vidare. Det var valdigt fattigt, med andra ord. Det som slog mig var dock att deras batar ofta var riktigt vackra och fint malade, medan deras hus ofta bestod av plat och plywood. Positivt ar att Scuba Junkie och nagra fler dykcenter har gatt ihop och byggt en skola pa on dit alla som vill far ga, och de anordnar aven skrapinsamlingar i byn. Jag glomde bort att ta bilder, men for att ge er en ide om hur det var ar nedan en bild av den delen av on dar de med medborgarskap bor. Detta ar alltsa den "rika" delen:

Nog med info om on: dagen efter var det teoridags. Genomsnittstid: 7-8 timmar. Genomsnittstiderer ar till for att slas, sa fem timmar senare var jag klar med teorin och satt provet med 98% ratt. Skoj att vara bra pa att plugga ibland. Enda problemet var nar jag fyllde det man ska fylla i och saga att man inte har massa sjukdomar: tyvarr var jag for dum for att ljuga och sa att jag tar astmamedicin i forebyggande syfte. Ajda. Da ville de ha in mig till en lakare i Semporna, vilket innebar att jag skulle missa en dag pa Mabul. Nejtack. Som tur var lyckades Maria skaffa ett intyg fran min gamla astmalakare hemma i Karlstad, dar det stod att det var okej for mig att dyka, och maila det till Scuba Junkie. Moder, jag ar dig evigt tacksam.

De foljande tva dagarna var det dykovning som gallde - ta av mask och regulator och satta pa sig dem igen, vad man ska gora om man far slut pa luft (alltsa inte borja andas vatten) med mera. Kanslan nar man ar sakta sjunker under vattenytan och fortfarande kan andas ar en riktigt marklig och haftig kansla. Och att sedan kunna rora sig fritt ger en kanslan av att vara en astronaut som flyger omkring. Jag hade riktigt tur nar det gallde dessa dyk - redan pa forsta fick jag och min larare syn pa en leopardrocka, en riktigt stor och sallsynt varelse med ett par meter mellan vingspetsarna. Nar vi var klara sprang lararen och hamtade sin kamera och en annan instruktor (han var jatteexalterad) och tog ett foto pa den:

Pa kvallarna satt jag och spelade kort och hade det trevligt med de andra gasterna. Svenskarna blev jatteglada nar jag presenterade en pase djungelvral som vi delade, men britterna var ytterst skeptiska och undrade hur vi kunde ata de saltindrankta lakritsbitarna. Konstigt folk, britterna alltsa.

Pa det sista ovningsdyket lyckades jag och lararen se en mikroskopisk harig blackfisk - ytterligare an sallsynt varelse. En annan larare hade tydligen rest till Indonesien och gjort femtio dyk for att se den, utan framgang. He.

Jag blev klar snabbt, sa vi hann aven med tva "fun dives", alltsa bara dyka omkring for att det ar kul. Under det forsta gjorde jag av med alldeles for mycket luft, men efter lite ovning (ror dig inte forutom benen, andas langsamt ut) lyckades jag halla tillbaka luftforbrukningen. Visserligen kandes det smatt som om jag skulle kvavas da och da, men det ar val smallar man far ta. Jag skulle ha annu svarare att andas under vatten om jag inte hade nagon scuba-utrustning alls, typ.

Danumdalen

Lahad Datu var ju inte den roligaste staden kanske, men som tur var var det bara ett stopp pa vagen till nagot mer spannande: Danum valley.

Resan borjade bra, med en rymlig (!) minibuss till dalen, cirka tva timmar fran Lahad Datu. Redan pa vagen dit fick jag en skymt av djurlivet, nar en upprord kungskobra stallde sig upp vid vagkanten.

Det finns tva stellen man kan bo pa i dalen, och de ar i princip varandras motsatser. Det ena ar en lyxresort mest for turister och fotografer, och det andra ar ett litet lager for forskare. Jag bestamde mig for att lyxa till det, sa saledes tog minibussen mig till Borneo Rainforest Lodge. Det var verkligen en lyxresort inslangd mitt i orord regnskog, komplett med valkomstdrinkar och -halsband. Min chalet (ordet stuga var tydligen inte fint nog) var helt OK, for att underdriva en smula.

Under de tre dagar jag var dar gjorde jag en hel del vandringar tillsammans med ett amerikanskt par och var guide. Redan forsta dagen fick vi syn pa en orangutang, och pa natturen sag vi hjortar, flygekorrar och en massa fladdermoss. Nar han slackte sin stralkastare till ficklampa blev det verkligen morkt; det enda ljuset kom fran stjarnorna och eldflugorna.

So far so good, men andra dagen stotte vi pa regnskogens verkligt jobbiga djur: blodiglar. Den forsta skuttade fran ett blad till min arm, och det var val OK. Jag lat den till och med sitta kvar ett tag for att se hur stor den blev. Jag plockade dock borten nar vi kom till en liten damm i skogen, dar man kunde ta sig ett dopp. Detta gjorde jag gladeligen, eftersom jag visste att de inte hade nagra vatteniglar dar, men problemet var att de hade manniskoatande fiskar. Eller ja, sana dar som finns pa fiskspan som ater dod hud, fast mycket storre. De bits.

Nar jag bytte om sag jag att jag dessutom lyckats fa tva iglar pa ryggen, pa det dar stallet man inte kan na. Som tur var kunde guiden plocka bort dem. Och nedan kan ni se varfor man ska ha igelstrumpor (jag hade da redan plockat bort nagra stycken).

 Jag kan aven dela med mig mitt steg-for-stegprogram om hur man far igelskrack.
Steg 1: upptack att dina badbyxor ar smatt rodfargade.
Steg 2: upptack att detta beror pa att en igel suttit och mumsat blod pa ovre delen av ditt lar. Under badbyxorna. Nara stallen man inte vill att blodiglar ska befinna sig.
Ovriga steg overflodiga.

Pa andra turer gick vi bland annat genom tradkronorna pa hangbroar, och upp till ett vattenfall vid ett berg. Jag sag fler orangutanger, och aven en mushjort (sa sot!) och en horngroda. Dessutom mangder av olika faglar, grodor, insekter (inkluderat sana som latsas de ar blad eller pinnar) och blandade smakryp.

Det var utan tvekan en av de haftigare upplevelserna nar det kommer till naturturer.

Cyklar och stridsvagnar

Jag blev avslappt av bussen fran Sepilok vid vad jag trodde var Lahad Datu. Jag tittade mig omkring. Inga hotell. Ingen taxi. Inget internetcafe. Inga turister.

Intressant. Jag hade bokat ett rum pa B&B:et Bike and Tours, sa jag visste vart jag skulle pa ett ungefar. Tyvarr hade jag varken adress eller telefonnummer. En hjalpsam lokalbo forsokte hjalpa mig:
"Apa yang anda cari di, orang putih?"
"Ehm... No speak Malay... Hotel? Bike and Tours?"
"Adakah anda ingin membeli beberapa dadah?"
"Nehepp... OK, no, thanks, bye, ehehehe..."
"Pelancongan bodoh."

En busschauffor sag hur borttappad jag sag ut, och sa till mig pa halvtaskig engelska att han kunde ta mig till flgplatsen. Visst, varfor inte. Dar hade jag faktiskt tur, for hotellet lag i narheten av flygplatsen. Efter att ha konsulterat internet och fatt fram en karta pa mobilen satte jag ivag. Naturligtvis var det just da som en hogre makt kom pa att Lahad Datu vore en bra plats for en ny sjo, och satte igang ett regn som hette duga.

Nar jag dyblot kom fram till Bike and Tours visade det sig att jag kommit en dag for tidigt. Som tur var fanns det ett rum ledigt anda. Agarna Itisha och schweizaren Simon var riktigt trevligt vardfolk, fick till och med en valkomstdrink och varrullar. Pa kvallen fixade Itisha en ordentlig middag med kyckling, sjogras och annat skoj.

Dagen efter tog Simon med mig pa en cykeltur. Eftersom det anda var traning for honom kunde jag hanga pa gratis, sa ivag bar det. Pa vagen ut fram staden akte vi forbi en militarbas med soldater och stridsvagnar, och motte aven armelastbilar. Detta eftersom LD ar basen for Sulu-kampanjen, som inleddes for nagra manader sedan nar en filippinsk sjalvutnamnd Sulu-sultan fick for sig att invadera Borneo. Malaysierna blev smatt sura nar han och hans 235 soldater forsokte skjuta sig ut ut sitt tillhall under eldupphor, sa sedan dess har de satt in massa soldater for att driva ut dem.

Hur som helst, sedan akte vi ut pa landsbygden och palmoljeplantagen. Fattigt, men byborna verkade glada anda och vinkade glatt till oss.

At mer skoj mat pa kvallen, som blackfisk, musslor och hjort i ingefarssas.

Hade tankt att cykla mer dagen darpa, men pa grund av osregn blev det inte av. Jag spenderade darfor mesta delen av dagen i en hangmatta istallet. Kan inte klaga.

Dagens tips: om ni blir erbjudna att besoka ett kycklinghus pa en marknad, tacka vanligt men bestamt nej. Det finns en anledning till att huset ar en bra bit fran ovriga marknaden.

Djur och sant

Efter den mer eller mindre underbara tiden i Tampat do Aman var det dags att dra vidare. Jag hoppade pa en delad taxi i Kudat. Denna hade faktiskt bara sju passagerare och var byggd for lika manga, hurra! Och denna spelade inte heller indisk musik. Istallet spelade han house och techno hela vagen. Det ar val okej i sig, men det finns som bekant alltid en hake. I bagagutrymmet hade han alla subwoofers moder, och pa sin radio hade han dragit upp basen till max och diskanten till min.

Untz.

Planen var att ta en buss som gick 2:30, men eftersom vi fastnade i en trafikstockning gick det sadar. Istallet blev det nasta buss, som gick 20:30. Trist vantan, men bussen var riktigt behaglig. Stor, modern och mad AC. Och bast av allt, ingen jobbig musik.

Jag kom fram till Sepilok 02:30, dar jag blev avslappt vid en odslig rondell. Jag hade bokat upphamtning fram hotellet tidigare, sa nar en bil kom och foraren fragade "To hotel?" hoppade jag trott men glatt in. Tva minuter senare fick jag ett sms fran hotellet dar det stod att de hamtar mig om tio minuter. Aj da.

Trots att foraren inte pratade engelska lyckades jag fa honom att slappa av mig vid rondellen, turligt nog med alla tillhorigheter, pengar och njurar i behall. Hade hyfsat tur dar kanner jag.

Till slut kom den riktiga skjutsen, och efter tre timmars somn och lite frukost akta jag till Sepilok Oranguran Sanctuary. De tar hand om foraldralosa orangutanger for att sedan slappa ut dem i det vilda nar de kan klara sig sjalva.

Forst sag jag en makak som gick omkring och kakade tra. Smarta djur, typ. Sedan kom huvudattraktionen: matning av orangutangerna. Det var faktiskt riktigt haftigt. Jag kande en viss beundran nar jag sag dem, och forstod ocksa varfor stammarna har pa Borneo inte jagar dem som andra djur.

Efter detta blev jag upplockad av Uncle Tans minibuss, och efter en lunch bar det ivag. Uncle Tan ar det aldsta foretaget som anordnar utflykter pa Kinabatanganfloden (sag det snabbt tio ganger). Efter ett par timmar i bil kom jag och de andra till en by vid floden. Riktig vasternby kandes det som. Trasiga vaggar, inga glas i fonstrena, gamla man och sma barn som tittar misstanksamt pa en.

Vi tog oss ned till floden och hoppade pa en bat, som tog oss pa en tur upp till Uncle Tans lager. Sag massa makaker pa vagen och aven en valdigt ovanlig gibbon. Efter briefing i lagret (spartanskt, bara el pa kvallarna coh inget rinnande vatten) akte vi pa en nattlig flodtur. Sag dar en massa olika faglar som kungsfiskare, ugglor och ornar och aven en sibetkatt.

I lagret pa natten kunde man se makaker som hoppade mellan traden ovanfor, ganska haftigt.

Foljande dag akte vi pa en morgontur dar vi lyckades se en till gibbon (som hade ett valdigt kannetacknande rop) och annu fler faglar. Dessutom nasapor som hoppade massa mater fran ett trad till buskaget nedanfor Vi fick aven syn pa en krokodil, nagot som raserade mina planer om att fixa sa man kunde aka vattenskidor efter baten.

Vi gick sedan pa en vandring och kollade insekter och andra sma saker. Klattrade aven i klangvaxter som varsta Tarzan.

Pa eftermiddagsturen akte vi uppfor en mindre flod. Forutom massa makaker fick vi aven syn nu pa flera grupper nasapor (som denna gang inte hoppade ner och gomde sig). Dessa apor maste ju vara de skonaste som finns. Kolla pa dem bara. De ser ju ut som olmagade gubbar som sitter pa grenar hela dagarna och kakar lov.

Pa vagen tillbaka sag vi aven flyghundar mot solnedgangen.

Sista aktiviteten var en natvandring, dar vi fick se bland annat orm (ovanligt dar), vackra nattfagla och UV-lysande skorpioner. Leo, var guide vars namn egentligen har sisadar femton stavelser, visade aven att man genom att halla en ficklampa nara ansiktet kan upptacka spindlar,e ftersom deras ogon reflekterar ljus. Nackdel nummer ett: lite skrammadne nar hela marken ar tackt av glimmande ogon. Nackdel nummer tva: insekter dras till ficklampor. Myggor som forsoker flyga upp i nasan pa en ar osympatiska anser jag.

Tampat do Aman

Efter en dag i KK insag jag att jag gjort ungefar allt som fanns att gora dar, och det var fortfarande fem dagar innan jag skulle vara i Sepilok (mer om det senare). Saledes slog jag en signal till en engelsman vid namn Howard, som har ett slags resort vid Borneos norra spets, logiskt nog kallat Tip of Borneo. Jag bokade en plats i hans langhus och nasta dag var jag ivag.

Jag akte i en delad taxi med rum for 11 personer tillsammans med 13 andra. Det var trangt, minst sagt, men atminstone ganska billigt. Tyvarr blev det inte battre av att chaufforen spelade indisk popmusik pa hogtalare som borde gatt i pension for tjugo ar sedan. Lite i stil med Tunak Tunak Tun, fast med en kvinnlig sangerska vars tjut matchade det hos ett koleriskt spadbarn.

Naval, framme i Kudat (fyra timmar och otaliga sitarsolon senare) blev jag upphamtad av Howard sjalv i dennes pickup. Jag delade resan med en amerikansk familj; Eric, Val och deras tioariga dotter Kira. Eric jobbade dar, men akte runt nu i jakt pa nytt jobb.

Pa vagen till Tampat do Aman, Howards stalle, akte vi genom vidstrackta palmoljeplantager. En ganska tragisk syn, speciellt med tanke pa att Eric forklarade att marken dar kommer vara steril inom trettio ar om ingenting gors. Detta beror pa att klor samlas i marken pa grund av godningsmedlet och insektsmedlet de anvander. Inte bra, helt enkelt.

Tampat do Aman, Fridens plats pa den lokala dialekten, var riktigt harligt. Ett stort langhus med en tio separata rum med dubbelsangar dominerade stallet, och det fanns aven en stor veranda och hammockar dar. Vi var inte ensamma: forutom nagra danskar fanns dar aven nagra kattungar, honor och en anka vid namn Fred (av honkon, ologiskt nog). Fred var en mycket speciell varelse. Hela tiden, kanske for att den trodde den var en vakthund, nickade den med halsen och viftade pa stjarten. Honorna fick passa sig om Fred var pa ilsket humor, da gick vakthundsinstinkterna igang.  

Howard skjutsade oss sedan till stranden, ett par kilometer darifran.Stranden var rena paradisstranden. Vit, odslig, klart och varmt vatten, you name it. Och en trevlig restaurang som serverade god mat och kall ol.

Eftersom det blir lite langrandigt om jag ska beskriva alla fem dagar dar dag dar sa ska jag sammanfatta saker och ting lite. Det flesta dagar var hyfsat lika: vakna tidigt av sol och fagelkvitter, forsoka undvika den "speciella" vaktankan Fred, och sedan bli skjutsad av Howard till stranden for frukost. Efter en dag pa stranden kvallsmat och tillbaka till Tampat do Aman for en dusch (utan tak, sa man sag stjarnorna) och somn.

Jag hangde ihop ganska mycket med den amerikanska familjen har. Vi hyrde kajaker en dag och paddlade ivag till en annan strand. Ganska intressant var att den var fullkomligt tackt med eremitkrabbor som kravlade omkring. Andra dagar snorklade vi vid ett litet rev i narheten och sag mangder av fiskar, anemoner och krabbor. Sag faktiskt en som omsade skal, ganska coolt. Kira utbrast glatt "I think they're mating!", vilket pappa Eric forsokte forklara berodde pa att hon tittade massa pa National Geographic. Naval, det var ganska trevligt att simma omkring i vattnet dar och bara slappa. Tyvarr fick man akta sig for att vara for lange pa stranden, for da blev man levande aten av strandflugor. Kira, som sprang omkring nere pa stranden halva dagen, blev fullkomligt tackt av bett. Och de kliar, tro mig. Varre an myggbett. Som trost fick hon i stallet sitta vid sin laptop i restaurangen, dar jag fick aran att lara henne hur man spelar Minecraft.

Pa kvallarna at vi god mat och tittade pa de alltid lika vackra solnedgangarna. Samtidigt spelades skon musik som Down Under, Africa och Stan (quiz: hitta en som inte passar in). Och sedan kom stjarnorna fram. Helt fantastiskt, helt enkelt. Att aka darbak i pickupen tillbaka till sovstallet var ganska magiskt.

Vi gjorde en hel del annat de dagarna, men det far racka for den har gangen nu. Peace out!