Da var det dags att ga upp tidigt igen. Klockan fem pa morgonen gick minibussen osterut, till Kota Belud pa ostkusten. Teoretiskt sett skulle man val kunna sova, men nar chaufforen kor i 120 pa tveksamt underlag ar det lattare sagt an gjort. Val framme var det i alla fall en mer behaglig snabbat ut till Perhentian Islands.
Tyvarr sa missade jag att det var en langhelg for malaysierna, vilket ledde till att i princip alla stallen forutom 1000-kronor/natt-chalets var fulla. Jag och tva irlandare som jag motte pa bussen (Paul och Shiobhan, gissa hur det ska uttalas*) lyckades till slut fa tag pa ett rum i det sjaskigaste vandrarhem jag besokt. Handfaten till toaletterna, om de nu fungerade over huvud taget, anvandes aven till disk och tvatt av personalen. Varmvatten? Ha. AC? Dubbelha. En flakt som holl nere temperaturen till runt 30 grader pa natten var det som fanns. Ibland lag det fisk framme lite har och var med flugor surrande omkring, troligtvis kvallens middag. Men en rik bakterieflora ska ju vara bra for magen har jag hort, sa visst.
Som tur var spenderade vi inte mycket tid pa rummet, utan vitsen med Perhentian ar stranderna. De far jag erkanna var riktigt fina, langgrunda sandstrander utan skrap eller sa. Perfekt for att fa lite solbranna, tankte jag. Att ligga i tropisk sol mitt pa dagen utan solskydd var tydligen inte den basta iden jag haft pa resan, vilket innebar att de foljande dagarna spenderades med t-shirt pa. Varre var det for den extremt bleka Paul, som lyckades med konststycket att branna sig ordentligt trots att han aldrig lamnade skuggan.
De tre dagarna pa oarna spenderades trots detta lilla missode mest pa stranden. Vi traffade nagra andra och akte pa snorkelturer och vandrade till andra sidan on. Tyvarr var stranderna dar skrapiga, vilket fortog en del av effekten av paradiso. Pa kvallen var det i alla fall fest, med sana intressanta och typiskt semestriga saker som coverband som inte kan spela, 10-aringar som ar dansmastare, fulla engelsman som brolar och ramlar ihop i hogar och nattklubbar som bestar av en discolampa och ett tragolv pa stranden. Paul var lite overmodig med rom och colan, och nar han skulle ut ur sin vaningssang under natten vor toalettbesok hoppade han glatt ut at fel hall. Tyvarr var det en vagg dar, med ett oppet fonster. Som tur var landade han pa en utstickande del av taket, annars kunde det blivit en livligare kvall an onskat.
Efter detta ville man ju logiskt nog ta sovmorgon. Det vore ju fint, om det inte vore for att elektriciteten i vandrarhemmet bara var pa pa natten. Nar flakten stangs av och solen ligger pa, da kan man lika garna kasta av sig kladerna, halla lite vatten pa nagra stenar och anvanda det som bastu. Sov istallet pa stranden, vilket var forvanandsvart avkopplande.
Tyvarr finns det itne mycket mer att skriva om dessa dagar, mest for att inte sa mycket hande. Men ibland kan det vara skont att ta semester pa semestern ocksa.
* Sjevåån. De kan ju inte stava for fem ore, de dar irlandarna.
Tyvarr sa missade jag att det var en langhelg for malaysierna, vilket ledde till att i princip alla stallen forutom 1000-kronor/natt-chalets var fulla. Jag och tva irlandare som jag motte pa bussen (Paul och Shiobhan, gissa hur det ska uttalas*) lyckades till slut fa tag pa ett rum i det sjaskigaste vandrarhem jag besokt. Handfaten till toaletterna, om de nu fungerade over huvud taget, anvandes aven till disk och tvatt av personalen. Varmvatten? Ha. AC? Dubbelha. En flakt som holl nere temperaturen till runt 30 grader pa natten var det som fanns. Ibland lag det fisk framme lite har och var med flugor surrande omkring, troligtvis kvallens middag. Men en rik bakterieflora ska ju vara bra for magen har jag hort, sa visst.
Som tur var spenderade vi inte mycket tid pa rummet, utan vitsen med Perhentian ar stranderna. De far jag erkanna var riktigt fina, langgrunda sandstrander utan skrap eller sa. Perfekt for att fa lite solbranna, tankte jag. Att ligga i tropisk sol mitt pa dagen utan solskydd var tydligen inte den basta iden jag haft pa resan, vilket innebar att de foljande dagarna spenderades med t-shirt pa. Varre var det for den extremt bleka Paul, som lyckades med konststycket att branna sig ordentligt trots att han aldrig lamnade skuggan.
De tre dagarna pa oarna spenderades trots detta lilla missode mest pa stranden. Vi traffade nagra andra och akte pa snorkelturer och vandrade till andra sidan on. Tyvarr var stranderna dar skrapiga, vilket fortog en del av effekten av paradiso. Pa kvallen var det i alla fall fest, med sana intressanta och typiskt semestriga saker som coverband som inte kan spela, 10-aringar som ar dansmastare, fulla engelsman som brolar och ramlar ihop i hogar och nattklubbar som bestar av en discolampa och ett tragolv pa stranden. Paul var lite overmodig med rom och colan, och nar han skulle ut ur sin vaningssang under natten vor toalettbesok hoppade han glatt ut at fel hall. Tyvarr var det en vagg dar, med ett oppet fonster. Som tur var landade han pa en utstickande del av taket, annars kunde det blivit en livligare kvall an onskat.
Efter detta ville man ju logiskt nog ta sovmorgon. Det vore ju fint, om det inte vore for att elektriciteten i vandrarhemmet bara var pa pa natten. Nar flakten stangs av och solen ligger pa, da kan man lika garna kasta av sig kladerna, halla lite vatten pa nagra stenar och anvanda det som bastu. Sov istallet pa stranden, vilket var forvanandsvart avkopplande.
Tyvarr finns det itne mycket mer att skriva om dessa dagar, mest for att inte sa mycket hande. Men ibland kan det vara skont att ta semester pa semestern ocksa.
* Sjevåån. De kan ju inte stava for fem ore, de dar irlandarna.
Ditt nöt. Vad i hela fridens namn gjorde du på stranden utan solskydd??? Kul kille, den där Paul. En kille med tur också. Kanonkul läsning som vanligt. Ser fram emot nästa - och nästa - och sen är du hemma.
ReplyDeleteHa ha, att hoppa ur våningssängen och ut genom ett fönster har inte ens jag gjort (men jag har naturligtvis trillat ur en överslaf i en våningssäng med läkarbesök och stygn som följd). Underhållande läsning och det låter trots allt som om du hade väldigt kul på den där ön. För övrigt gissade jag att namnet uttalades "Shåån" men det var tydligen fel. Jag har börjat svara "Olsson" när folk frågar mig hur mitt efternamn uttalas, så det finns kanske lite irländare i mig.
ReplyDeleteNaturligtvis har du gjort det. Vem har inte det, liksom?
DeleteOlsson, smart drag. Du ska se biljettkontrollanterna med flera när de försöker läsa Pererikmelker Oehrn. Alltid lika roligt.