Tampat do Aman

Efter en dag i KK insag jag att jag gjort ungefar allt som fanns att gora dar, och det var fortfarande fem dagar innan jag skulle vara i Sepilok (mer om det senare). Saledes slog jag en signal till en engelsman vid namn Howard, som har ett slags resort vid Borneos norra spets, logiskt nog kallat Tip of Borneo. Jag bokade en plats i hans langhus och nasta dag var jag ivag.

Jag akte i en delad taxi med rum for 11 personer tillsammans med 13 andra. Det var trangt, minst sagt, men atminstone ganska billigt. Tyvarr blev det inte battre av att chaufforen spelade indisk popmusik pa hogtalare som borde gatt i pension for tjugo ar sedan. Lite i stil med Tunak Tunak Tun, fast med en kvinnlig sangerska vars tjut matchade det hos ett koleriskt spadbarn.

Naval, framme i Kudat (fyra timmar och otaliga sitarsolon senare) blev jag upphamtad av Howard sjalv i dennes pickup. Jag delade resan med en amerikansk familj; Eric, Val och deras tioariga dotter Kira. Eric jobbade dar, men akte runt nu i jakt pa nytt jobb.

Pa vagen till Tampat do Aman, Howards stalle, akte vi genom vidstrackta palmoljeplantager. En ganska tragisk syn, speciellt med tanke pa att Eric forklarade att marken dar kommer vara steril inom trettio ar om ingenting gors. Detta beror pa att klor samlas i marken pa grund av godningsmedlet och insektsmedlet de anvander. Inte bra, helt enkelt.

Tampat do Aman, Fridens plats pa den lokala dialekten, var riktigt harligt. Ett stort langhus med en tio separata rum med dubbelsangar dominerade stallet, och det fanns aven en stor veranda och hammockar dar. Vi var inte ensamma: forutom nagra danskar fanns dar aven nagra kattungar, honor och en anka vid namn Fred (av honkon, ologiskt nog). Fred var en mycket speciell varelse. Hela tiden, kanske for att den trodde den var en vakthund, nickade den med halsen och viftade pa stjarten. Honorna fick passa sig om Fred var pa ilsket humor, da gick vakthundsinstinkterna igang.  

Howard skjutsade oss sedan till stranden, ett par kilometer darifran.Stranden var rena paradisstranden. Vit, odslig, klart och varmt vatten, you name it. Och en trevlig restaurang som serverade god mat och kall ol.

Eftersom det blir lite langrandigt om jag ska beskriva alla fem dagar dar dag dar sa ska jag sammanfatta saker och ting lite. Det flesta dagar var hyfsat lika: vakna tidigt av sol och fagelkvitter, forsoka undvika den "speciella" vaktankan Fred, och sedan bli skjutsad av Howard till stranden for frukost. Efter en dag pa stranden kvallsmat och tillbaka till Tampat do Aman for en dusch (utan tak, sa man sag stjarnorna) och somn.

Jag hangde ihop ganska mycket med den amerikanska familjen har. Vi hyrde kajaker en dag och paddlade ivag till en annan strand. Ganska intressant var att den var fullkomligt tackt med eremitkrabbor som kravlade omkring. Andra dagar snorklade vi vid ett litet rev i narheten och sag mangder av fiskar, anemoner och krabbor. Sag faktiskt en som omsade skal, ganska coolt. Kira utbrast glatt "I think they're mating!", vilket pappa Eric forsokte forklara berodde pa att hon tittade massa pa National Geographic. Naval, det var ganska trevligt att simma omkring i vattnet dar och bara slappa. Tyvarr fick man akta sig for att vara for lange pa stranden, for da blev man levande aten av strandflugor. Kira, som sprang omkring nere pa stranden halva dagen, blev fullkomligt tackt av bett. Och de kliar, tro mig. Varre an myggbett. Som trost fick hon i stallet sitta vid sin laptop i restaurangen, dar jag fick aran att lara henne hur man spelar Minecraft.

Pa kvallarna at vi god mat och tittade pa de alltid lika vackra solnedgangarna. Samtidigt spelades skon musik som Down Under, Africa och Stan (quiz: hitta en som inte passar in). Och sedan kom stjarnorna fram. Helt fantastiskt, helt enkelt. Att aka darbak i pickupen tillbaka till sovstallet var ganska magiskt.

Vi gjorde en hel del annat de dagarna, men det far racka for den har gangen nu. Peace out!